Sorgen är någonting vi inte kommer ifrån hur vi än försöker smita undan så hinner den ikapp oss. Om vi försöker sopa den under mattan växer den sig allt större tills vi till sist snubblar över den och bryter ihop. Sorgen är någonting som tar extremt mycket energi av oss och som aldrig försvinner helt. Sorgen får man helt enkelt lov att lära sig leva med.
Min sorg kommer tillbaka med stor styrka när jag minst anar det. Då jag åter igen kan bryta ihop och tycka att livet är extremt jobbigt och knappt värt att leva. Men hur jag än vrider och vänder på det så får jag leva med sorgen. Tårarna tar inte slut även om jag skulle vilja det. Det som händer är att ögonen blir röda och svullna, men att tårarna ska ta slut de kommer aldrig att hända.
Jag har många gånger tänkt tanken att jag vill lämna allt och bara somna in eftersom jag saknar de som fattas mig så extremt. Jag har ärr kvar som kommer följa mig genom livet med ett bevis på hur dåligt jag mår tidvis. Även om jag inte trillar ner så många steg som förut så trillar jag ner från stegen än. Även om jag klamrar mig fast en bit ner från den spolen jag stått på.
Livet är en ända bergochdalbana och man inte kommer ifrån. Jag tycker ibland att livet är oerhört orättvist och ibland lite väl orättvist. En del människor gör inte annat än kämpar och kämpar för att komma framåt och få lite framgång medan en del människor glider igenom livet på ett bananskal. Detta kan göra mig så extremt ledsen på livet. Visst har jag föräldrar som ställer upp i den mån de kan man de känns kanske inte alltid så. Jag vet att mina föräldrar älskar mig för den jag är även om mamma inte säger de så som pappa gör. Men hur de än är så strömmar tårarna ner för kinderna åter igen.
