Onsdag...

Oj tiden rusar iväg och jag hinner inte med som vanligt.
Hunnit med en del igen.. Bröllop, och jobb. Trivs riktigt bra på Arken med gänget där :) Tacksam för de lilla jag har.

Tandvärk så de sjunger i huvudet, men får inte mer hjälp än att man ska påta i sig en massa värktabletter. Kul jul eller så inte.

Snart iväg på möte ang jobb :) ska bli skönt att jobba i helgen så de komemr in lite pengar.

Nä nu äta och byta kläder...

Hade..

Energi lös

Energin är helt klart slut, har en massa som jag skulle borda få gjort innan helgen men jag orkar helt klart inte. Disken väntar, dammsugaren behöver rastas, tvätten svämmar över, klänningen behöver strykas om jag ska på bröllop, damm ska torkas och de ska små plockas här och var. Men energin är helt slut. Jupiter har fan mer energi än mig, han röjjer på som en annan galning. Yatzy har börjat säga ifrån nu men de är som om han är lite väl hårdhänt med lilla Jupiter.

Matlusten är inte tillbaka än, och sömnen är inte heller tillbaka. Hur ska de gå ihop med helgen? Jobb natten till Lördag, bröllop på Lördag och jobb söndag. Hur ska de gå utan energi? Jag vill bara ha lite extra energi är de för mycket begärt?

Ska försöka ta mig an någonting nu iaf. Får se om de blir något simmande ikväll.

Hade

Psyket spelar satan..

Vilken helg, den har både vart bra och riktigt dålig. Bra att få dansa en massa extra energi ur kroppen få skratta en massa och dricka någon öl. Träffa lillasyster på krogen och mysa med kattorna. Sen då de som är mindre bra orkar jag egentligen inte gå in på desto mer. Har bara fått höra en massa grejer som jag anser man kan säga till mig personligen ist för att gå via andra och bakom ryggen min.

Att man ställer upp och ger råd, stöttar och säger att var stenhård och stå på dig i detta nu verkar de som om man får "skit" för. Jag vet inte hur de är att ha egna barn men jag ser utifrån hur de kör över personen i fråga. Att vara ensamstående har jag förstått att inte är lätt men snälla be då vänner om hjälp, vi står bakom om man bara ber om hjälp. De slutar med att man går in i väggen om de fortsätter som de gör nu.
Jag bokstavligt talat vänder ut och in på mig för att kunna hjälpa och förstå men då vill jag även att man lyssnar på vad jag säger med. Så som jag försöker ställa upp och finnas så glömmer jag helt bort mig själv, och de har slutat i att psyket spelar satan med mig. Igen kommer alla tankar om att vilja lämna allt och försvinna. De är inte lätt för mig heller att finnas och ställa upp om jag inte får mer än "skit".

Sova finns de nu inget tal om att göra. Sömnen är precis som bortblåst, matlusten är bort tappad. All energi rinner ur mig och jag orkar inte ens ta tag i de som händer hemma. Allt blir liggande och de ser ut som ett Tjernobyl.

Ytterligare ett klago inlägg..

Vore lite intressant att veta om de verkligen är någon som läser. Får juh inte besöks "räknaren" att funka så..

Bebis är hemma

Lillen är hemma nu och han är så extremt söt! Lilla plutten är helt klart mammar bäbis! De verkar bara vara i man famn de duger att sova och när jag ligger i sängen då man man tutta bredvid ansiktet eller på bröstkorgen, halva förra natten sov han bid halsen min.

Gullet hat nedsatt syn men klarar sig rätt bra, bara man lär sig var allt står och vi inte möblerar om.

Stå i matskålen måste man göra med :)

Sorg

Jag kan inte låta bli att stanna upp och tänka tillbaka på hur livet var för bara 2-3 år sedan, tårarna strömmar upp och jag kommer på mig själv med att gråta floder igen. Tårarna tar aldrig slut helt enkelt. Hur jag än försöker så kommer jag inte ifrån mina känslor och smärtan som uppstår. Paniken stigen när tårarna inte slutar strömma ner för kinderna som floder.

Sorgen är någonting vi inte kommer ifrån hur vi än försöker smita undan så hinner den ikapp oss. Om vi försöker sopa den under mattan växer den sig allt större tills vi till sist snubblar över den och bryter ihop. Sorgen är någonting som tar extremt mycket energi av oss och som aldrig försvinner helt. Sorgen får man helt enkelt lov att lära sig leva med.

Min sorg kommer tillbaka med stor styrka när jag minst anar det. Då jag åter igen kan bryta ihop och tycka att livet är extremt jobbigt och knappt värt att leva. Men hur jag än vrider och vänder på det så får jag leva med sorgen. Tårarna tar inte slut även om jag skulle vilja det. Det som händer är att ögonen blir röda och svullna, men att tårarna ska ta slut de kommer aldrig att hända.



Jag har många gånger tänkt tanken att jag vill lämna allt och bara somna in eftersom jag saknar de som fattas mig så extremt. Jag har ärr kvar som kommer följa mig genom livet med ett bevis på hur dåligt jag mår tidvis. Även om jag inte trillar ner så många steg som förut så trillar jag ner från stegen än. Även om jag klamrar mig fast en bit ner från den spolen jag stått på.

Livet är en ända bergochdalbana och man inte kommer ifrån. Jag tycker ibland att livet är oerhört orättvist och ibland lite väl orättvist. En del människor gör inte annat än kämpar och kämpar för att komma framåt och få lite framgång medan en del människor glider igenom livet på ett bananskal. Detta kan göra mig så extremt ledsen på livet. Visst har jag föräldrar som ställer upp i den mån de kan man de känns kanske inte alltid så. Jag vet att mina föräldrar älskar mig för den jag är även om mamma inte säger de så som pappa gör. Men hur de än är så strömmar tårarna ner för kinderna åter igen.

Ett ända kaos..

Jag kan inte förstå hur hon kan bete sig sådär idiotiskt mot honom. han mår juh bara sämre av det och de gör så ont i mig att se honom ledsen. Älskar honom som en av mina närmaste vänner, och så som hon gör och skriver- så gör man helt enkelt inte! Man kan faktiskt ta sig tid och förklara om de är så att man inte vill ha ett förhållande mer. Så som han vrider och vänder på allt och på sig själv så blir jag bara ledsen. Vill inte se honom sårad mer.

Tankar och funderingarna blir allt jobbigare att försöka få rätsida på. Att folk lämnar livet i förtid är inget jag är speciellt förtjust i men jag hoppas hon funnit sin ro nu, även om vi inte umgicks så var de som en väckarklocka ringde i huvudet på mig. Jag vill inte sluta så här. Även om jag nu hittat ett extra jobb som drar in lite pengar så måste jag få mer rätsida på livet.

Jag har inte kommit någonstans med mitt liv, inget fast jobb, ingen egen lägenhet och ett rent h-vete med mina egna funderingar och vardagen.

Idag är de helt klart en crap dag! Tårar strömmar ner för kinderna och jag har ett ända upp och ner vänt kaos inom mig.

Det jag nu ser mest fram emot är tillökningen i familjen. Sakta men säkert går de framåt...

Händelserika veckor...

Oj är dålig på att uppdatera igen nu.. Nå de har hunnit hända en hel del de senaste veckorna sen senaste uppdateringen. Klänningen är klar och redan använd en gång, jag har fyllt 24 och vart på mosters bröllop. Har sett ett helt underbart åskoväder, och vi ska få tillökning i familjen vår.

Klänningen blev helt otroligt fin! Jag är hel nöjd och storm trivs i den :) Ska försöka fånga den på bild så ni som är nyfikna får se den.

Mosters bröllop och min födelsedag vart på samma dag, men jag fick se världens underbaraste åskoväder. De högsta budet på blixtrar som slog ner över Åland som jag vet hittills är över 700 st. Jag var ett enda stort happyface :)
Moster var jätte fin i klänningen och var jätte vacker helt enkelt.

Tillökning ska vi få i familjen med :) ska bli spännande och se hur de går för mig och gulle :)

Om mindre än en månad så blir de bröllop igen, alltså tillfäle nr 2 för att få användning av klänningen :)

Nu kila vidare och pyssla på här hemma, ha de bäst läsare..
Kramar