Denna eviga känsla av värdelöshet. Den vill verkligen inte släppa taget om mig, även om jag vet att jag är älskad för precis den jag är. Jag har en underbar pojkvän, en underbar familj dom verkligen finns där då jag behöver dem och helt fantastiska svärföräldrar som bryr sig! Och för att inte tala om vännerna som ställer upp i vått och torrt! Ändå vill inte denna känsla av värdelöshet släppa sina klor om mig. Varför är nu den stora frågan, varför?!?? Jag vill inte ha denna oro i kroppen. Jag får dagligen höra hur älskad jag är av en helt fantastisk och underbar människa. Visserligen är vi båda lika envisa och tjurskallar när vi sätter den sidan till :)
Utan mina underbara svärföräldrar vet jag inte om vardagen vore lika bra, ni sätter guldkant på min vardag, och jag är Er evigt tacksam för att jag får vara en del av familjen.
Min familj är inte alltid den lättaste att förstå sig på men jag älskar Er mer än ord kan beskriva!
De vänner som ännu står kvar och inte vände mig ryggen till då jag lämnade A är jag oerhört glad för att finns i mitt liv. Ni är oersättliga!!!
Sen har vi alla underbara kollegor som gör nätterna allt roligare och behagligare. Utan Er skulle man nog inte orka så länge som man gjort! Super underbara det är vad ni är! Älskar verkligen att jobba med Er!!!
Sist men absolut inte minst! Min älskade pojkvän vad vore livet utan dig?! Meningslöst? Ja jag tror nästan det. Du finns vid min sida då jag är ledsen och du finns vid min sida då jag är glad. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och hoppas att du vet om det! Med dig vill jag skapa min framtid och åldras med. Du är det bästa som kunde hända mig!
