Isolering...

Vart jag än tittar ser jag gravida kvinnor eller kvinnor som nyligen fått barn. Denna smärta gör mig galen, jag isolerar mig mer och mer. Jag vill helt enkelt inte gå utanför dörren mer. Jag klandrar ingen för detta men vad ska jag göra? jag kan inte sluta känna bara för att.

I lördags morse när jag kom hem från jobbet var älsklingen min vaken. Han satt vid sin dator och slö surfade, så jag bad honom komma och lägga sig i sängen eftersom de var bara några få timmar tills klockan skulle ringa och det var dags att stiga upp igen. Varken jag eller A kunde somna ordentligt så vi låg och små pratade om allt och ingenting. Första gången på flera år som han berättade så mycket som han gjorde, sen kom de som jag aldrig trodde jag skulle behöva höra honom säga.

A: jag är värdelös...
P: nej men älskling varför säger du så?
A: ja jag orkar ju inte ens ha ... mer.
P: men snälla allt handlar ju inte om de.
A: ja men du får ju lida för att jag inte orkar.
P: Lida? hur menar du då?
A: ja vi har ju aldrig ... mer. Och det syns på dig att du "lider" av det.
P: (känner tårarna bränna i ögonen) men älskade jag älskar dig ändå. Vad vet vi, de kanske blir bättre nu när du byter medicin. Kanske lusten, viljan och orken kommer tillbaka då.

Jag vart helt chockad av att höra honom säga någonting sådant. Jag kan inte sluta grubbla på det helt enkelt. Är detta någonting han ofta tänker och känner?