Sömnlösa nätter eller nätter då man vaknar av mardrömmar är någonting av en vardag nu mer.
Ett panikångestanfall och svimma efter det är någonting som blir allt vanligare igen. Jag förstår bara inte varför de kommer nu igen? De har ju varit flera veckors uppehåll.
Jag börjar allt mer tro på mina egna funderingar igen, men samtidigt vill jag verkligen inte och framförallt hoppas jag att de inte är som jag befarar.
Önskar att de vore lika lätt som för T att somna. Lägga huvudet på kudden och vipps så sover man.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och tränger fram då gulle somnat. Allt oftare gråter jag mig till sömns. Men varför? Ja om jag bara visste de själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar