Jag kan inte annat säga än att jag vill "kasta in handduken" nu... hela livet kan fara och flyga har aldrig någonsin känns mig så dissad i hela mitt liv. Inte ens de åren jag vart mobbad så kände jag mig så ensam. Allt ska gå via honom, man pratar knappt direkt till mig och jag känner allt mer för att stanna hemma varje gång samtalsämne kommer på tal.
Jag existerar fortfarande! Även om de inte verkar så.
Tårarna bränner bakom ögonlocken varje gång jag sätter mig i bilen. De skär i bröstkorgen varje gång jag är där. Är de så jobbigt att prata med mig så kan jag vara hemma. För att behöva stå ut med detta igen de tänker jag inte gå med på.
Tack för mig..m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar