Ja jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kraschen har anlänt helt enkelt. Även om jag vet att den kommer varje år så kommer det som ett hårt slag i ansiktet. Fast denna gång har jag en underbar man som stöttar mig till 100 %
Så länge jag slipper bli sjukskriven som de föregående åren, så är jag nöjd. För pressen av att veta hur jag sätter dem i klistret på jobbet blir de bara jobbigare med.
Ja god natt då.
Jag finns för dig, kanske inte fysiskt där, men i tanken iaf, kämpa på stumpan, du klarar det här, de vet jag :) <3
SvaraRaderaTack gumman! Ja jag har ju klarat alla andra år så. Men i år känns det extra hopplöst på något vis.
SvaraRadera